Til next time

Det var med blandade känslor som jag vaknade imorse till ljudet av den surrande fläkten. Jag skrev god morgon till Jonas, 05.50 min tid (ja, tant somna innan 21 igår) och Jonas skrev god natt. Om drygt 24 timmar ses vi.

Det är med blandade känslor jag lämnar detta land ikväll. Är så mycket som jag längtat efter och ser fram emot i Sverige. Jag ser fram emot att träffa Jonas, min familj, mina älskade brorsöner och mina vänner. Jag ser fram emot att kunna ta en promenad och vara anonym, utan att folk skriker på mig bara för att jag är vit kvinna. Jag ser fram emot mat utan socker och proteinrika mellanmål :) Jag ser fram emot att slappa i min egen soffa.

Samtidigt kommer jag sakna människorna här, öppenheten och generositeten (trots att vissa har så lite). Jag kommer sakna att dricka en kokosnöt och strosa hem för eftermiddagsplanering. Jag kommer sakna alla goda curry och kokos i alla dess härliga former i den lankesiska maten! Jag kommer att sakna solen, värmen, och nödvändigheten att ta dagen som den kommer. För mycket kan förändras - en munk kan dö, regnet kan ta bort elektriciteten i några timmar, folk kan glömma bort bestämda möten. Det har varit en utmaning som svensk att anpassa sig till den lankesiska flexibiliteten, men det är som pastor Boman sa- det är bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Och det är det som också är charmen med kulturen.










Förutom att ett stort mål- arbeta som volontär- har kunnat prickas av från min bucket list så är det smådrömmar som liksom av sig självt blivit avcheckande under tiden jag varit här. Jag har testat att vara lärare och kommit fram till att även om jag tycker det är roligt att lära ut skulle jag aldrig ha tålamodet att jobba med barn. Jag har sjungit själv framför människor (skolbarnen) för att lära ut en klassisk jullåt och nästan svimmat av anspänningen som det innebar. Jag har lärt ut svensk bakning till flera människor och sedan kunnat tjäna (lite) pengar på bakverken.

Det jag ändå är mest stolt över är att jag snart, med hjälp av min älskade svägerska och recept från rektorn Ruth, kan säga att jag gett ut en kokbok. Det som började som en spontan idé, har i slutändan lett till att jag snart kan checka av en dröm jag haft ett tag nu- vilket känns superkul!

Så med facit i hand kan jag konstatera att det varit en lyckad resa på många sätt, både genom det jag (förhoppningsvis) tillfört till de människor jag mött och för egen personlig vinning.

Nu ska jag äta min sista hemlagade ris och curry för denna gång innan jag kliver på bussen och ser fram emot ännu en svettig 4-timmars resa upp till flygplatsen där jag möter upp Idah.




Hej då Sri Lanka och tack för denna gång!

Kära läsare - Vi ses i Sverige!

Till mina gamla kollegor i Hylte- vi ses i Hylte där jag börjar som projektmedarbetare för integration Halland 5 december :)