Visumfix, yoga och solnedgång

Vi vaknade upp till ett soligt Negombo i fredags. Med tanke på att det hade regnat hela veckan innan så hade vi riktigt flyt med vädret de dagarna vi var i Negombo. Efter en god frukost tog vi tuktuk till tågstationen och sedan tåget vidare till Colombo, för att förlänga våra 30-dagars turistvisum. Vi har verkligen tagit en sak i taget dessa dagar, för vi hade ingen aning om när exakt tåget gick eller hur lång tid det tog (lite oväntat från oss båda eftersom vi normalt sätt är två personer som gillar att ha hyfsad koll). Men allt löser sig ju alltid och efter en dryg timme var i framme vid stationen, som vi hade fått namnet på av Canne. Efter att vi googlat runt och försökt förstå själva processen med att föränga visum hade vi nog en föreställning om att det skulle vara kaos på ambassaden, med folk som tränger sig och försöker muta sig fram, samt att det skulle ta flera timmar. Till vår glädje gick detta även förvånadsvärt smidigt. Flera olika steg, men hela processen gick endast på två timmar :)












Vi passade sedan på att åka till bussstationen för att reka lite inför kommande dag och bussresan upp till Nuwara Eliya. Vi hade verkligen velat åka tåget, som tydligen ska vara "amazing", men var helt fullbokat redan i onsdags. Efter en mangojucie tog vi bussen tillbaka till Negombo. Dock insåg vi först senare på dagen, när vi pratade med Canne, att det fanns en expresssbuss som åker via motorvägen mellan Colomobo-Negombo och som har AC. Till skillnad från den bussen vi åkte med som tog småvägar och tutade sig fram mellan bilar och människor, och inte hade AC... vi var skapligt svettiga den resan kan jag säga. Dock var det ingenting mot den resan som vi ännu inte visste att vi hade framför oss nästkommande dag....







Resten av fredagen spenderade vi i Negombo med att äta lunch på Sea View, lite yoga på stranden, bada av sanden på kroppen i havet, ta Idahs obligatoriska kokosnöt för dagen och kolla solnedgången innan middag och lite internettid. Idahs övande på att stå på huvudet avbröts dock abrupt av att en kille stod och titta på oss och sedan gick bakom en båt och började ta på sig själv- såååå himla sjukt! Vi gick snabbt därifrån och kunde inte annat än att skratta åt det.. Det är vissa stunder väldigt speciellt att vara vit kvinna här, när man blir totalt uttittad av det manliga könet och nästan behandlas dels som att man vore värd mer - när de reser sig upp på bussen och gör plats för oss - och dels som att vi vore pestsmittade - när vissa män inte vill sitta bredvid oss på bussen. Som den mannen som Idah satt bredvid på bussen som ryckte till när han somnat och hans ben råkade snudda vid henne. Väldigt speciell känsla och svårt att veta hur man ska bemöta det.